Teori/Praktiki Vi lägger ned mycket energi på att hålla våra fötter torra när vi är ute och vandrar. Frågan är: Varför? Och finns det några alternativ?
Den här artikeln känns nog till vissa delar igen av de som läst Vandra fjäderlätt, men några nya tankar och erfarenheter finns med.Av Jörgen Johansson Varför hålla fötterna torra?Anledningen till att man vill hålla fötterna torra är att de, liksom den övriga kroppen, lätt blir nedkylda om de blir blöta. Vi vet att det är viktigt att kläderna på kroppen är torra för att hålla isoleringsförmågan. Likså gäller det att välja basplagg, kläderna närmast huden, så att hudytan hålls torr även om man svettas. Svett är kroppen sätt att reglera temperaturen, vätska som övergår från fast form till gas på hudytan har en mycket kraftigt svalkande, eller nedkylande, effekt.
Så det finns en sund logik bakom att hålla fötterna torra i alla väder. Våta fötter blir lättare kalla fötter än vad torra blir.
Fötternas historia är våtOm man tittar på mänsklighetens historia, från grottfolken och framåt, så är det under en väldigt kort period som vi människor haft möjlighet att hålla fötterna torra i alla väder. Och det är naturligtvis också så att en majoritet av jordens befolkning ännu idag saknar denna möjlighet. Är det blött så blir de blöta om fötterna.
Men en majoritet av jordens befolkning bor i ett varmare klimat än vad som gäller i de skandinaviska fjällen. Våta fötter blir inte lika kalla i monsunens Indien som i Sjaunjas myrmarker.
Detta är helt rätt, men det jag framförallt vill hävda med ovanstående resonmang är att våta fötter:
a) Behöver inte vara ett hot mot bekvämlighet eller överlevnad.
b) Om våta fötter också blir kalla fötter beror på omständigheterna.
Även på våra breddgrader var det först var med införandet av gummistöveln som man garanterat kunde skydda fötterna mot fukt utifrån. Och gummistövlar började produceras 1853. Naturligtvis dröjde det åtskilliga decennier innan de blev allmänt kända och tillgängliga både av distributions- och prisskäl. I vår fjäll gick även sedan gummistöveln kommit gärna i näbbskor av skinn med skohö. Dessa var inte alltid så täta även med flitig smörjning.
Omständigheter är påverkbaraOm det är något som kännetecknar den mänskliga rasen så är det en enastående förmåga att anpassa sig efter omständigheterna. Men också att anpassa omständigheterna så att de passar oss.
Luftning och torkning av fötterna vid rast På samma sätt kan man med lite kunskap anpassa omständigheterna och sig själv så att man inte behöver bli kall av blöta fötter.
För det är inte med nödvändighet så att fötterna blir kalla när de är fuktiga. De flesta vandrare har upplevt blöta fötter oavsett vilka skodon man har, och vet att man håller värmen hyfsat ändå, så länge man är i rörelse. Vattnet i skorna och strumporna värms upp av foten och blir sedan ett slags våtvarmt omslag. Det är ungefär samma princip som i en våtdräkt och detta fungerar så länge det av kroppen uppvärmda vattnet inte ersätts av nytt, kallt vatten alltför frekvent.
Den stora nackdelen med de här våtvärma omslagen är att fötterna, och framförallt huden, inte mår väl av det. Huden mjuknar och blir rynkig. Efter en långvarig blötläggning finns risken att man kan plocka bort obehagligt stora, mjuka hudbitar med bara fingrarna. Skavsår är väl annars den vanligaste effekten när huden mjukas upp på detta sätt. Den varma och fuktiga miljön är också en mumsig miljö för olika mikrorganismer vilket ger en dålig lukt och risk för infektioner i sår och blåsor.
Som en följd av detta lär sig fjällvandraren att det inte är bra att bli våt om fötterna och att detta är något man bör försöka undvika. Så nästa gång smörjer man kängorna ännu noggrannare, eller köper nya kängor med ännu rejälare, och tyngre, ytterhölje och nytt och ännu bättre mextex-foder. Eller så säger man aldrig mer till kängor och byter till gummistövlar. Detta hände mig efter en hösttur i Skäckerfjällen för 30 år sedan, när mina bondförbundare snabbt blev dyngsura av blötsnön och förblev så hela veckan.
Att vara blöt om fötterna har definitivt sina nackdelar, men oftast fryser man som sagt inte så länge man rör sig och genererar metabolisk värme.
Det senare är så viktigt att jag upprepar det: Man fryser oftast inte om blöta fötter så länge man rör sig och genererar värme.
Mitt första testDetta var också teorin bakom mitt första försök med gympadojor på vandring. Inför en oktobertur i Tjeggelvas skogsödemarker gjorde jag slag i saken. Jag köpte några tunna damnylonstrumpor på Konsum i Arvidsjaur och började vandringen med mina vadar-/lägerskor på fötterna, istället för i ryggsäcken. I det råkalla oktobervädret förvandlades mina blöta fötter dock ganska raskt till iskalla klumpar. Så jag drog på mig yllesockarna och gummistövlarna (som var med i packningen) igen, och förpassade gympadojorna till ryggsäcken för resten av veckan.
Det är fortfarande så att även om gummistövlarna är osexiga så håller de fötterna torra som inget annat. Men för en lättpackare är gummistövlar oftast inte något bra alternativ eftersom de oftast är rejält tunga. Och även om mitt första test inte var någon omedelbar succé, så låg tankarna där och gnagde. Om man bara kunde hålla fötterna varmare när det var sådär kallt, så var ju de där löparskorna faktiskt betydligt lättare och skönare att gå i. Och en oktobertur i de fjällnära skogarna var kanske inte ett helt representativt försök. Det kanske skulle fungera bättre med de lätta skorna på sommarvandringar? Fast även då kan det ju bli rejält kallt och blött.
Men om man istället hade något som kunde hålla fötterna torra och varma vid behov, om det var riktigt kallt? Jag hade läst om sockor från det brittiska företaget Sealskinz. Dessa användes i snö och slask av vandrare i sandaler. Sagt och gjort, jag skaffade mig ett par sådana strumpor. Dessa sockor ser ut som vilka stickade syntetsockor som helst, bara en aning tjockare. Detta beror på ett Mextex-membran, som alltså är både vattentätt och släpper igenom vattenånga.
Vid kortare passager av snölegor behöver fötterna inte bli kalla trots tunna strumpor Eureka, det fungerade bra vid tester i hemmaskogarna. Den avgörande prövningen blev en sommarvandring på 50 mil genom den svenska fjällkedjan. Vanligen gick jag under denna vandring i tunna strumpor (investeringen från Konsum i Arvidsjaur visade sig mycket hållbar) och snabbtorkande lätta skor med överdel i nät och blev mycket riktigt blöt, men utan att bli kall.
När vädret blev bistrare och fötterna började stelna till så drog jag på mig mina Sealskinz och då höll sig fötterna varma. Och inte ett skavsår fick jag på hela turen. Mina fötter hade aldrig mått så bra under någon vandring jag någonsin genomfört. Sedan dess är jag av förståeliga skäl såld på att använda lätta skor och strumpor, samt vid behov skydda fötterna om omständigheterna gör att de riskerar att bli kalla. Det känns som ett bättre alternativ än att ständigt gå omkring med ett skydd, även när det inte behövs. Ungefär som att gå i ett tungt regnställ när det inte regnar.
Mina skor idagÄnda sedan min första långtur med lätta skor har jag använt Salomon Tech Amphibian. Detta är lätta och snabbtorkande (fattas bara) vattensportskor. De är egentligen inte avsedda för vandring eller löpning i stor skala, och är synnerligen sladdriga eftersom bakkappan är avsedd att kunna trampas ned för att skorna skall kunna användas som tofflor.
![]() |
| Med Salomon Tech Amphibian och vattentäta strumpor på Kebnekaise Sydtopp |
Det enda jag kan säga om dem är egentligen att de fungerat så bra för mig att jag envisas med att köpa nya varje år. Jag vågar liksom inte prova något annat...
Rent generellt rekommenderar jag dock att var och en som vill testa det här systemet provar ut några lätta och sköna skor av typen trailrunners eller terränglöpningsskor. Hur olika skor sitter och fungerar är oerhört individuellt, så var och en måste avgöra vad som passar bäst. Få människor verkar trivas med att gå i så mjuka skor som jag.
Viktigt är att skorna torkar snabbt, för på långtur i skog eller fjäll så kommer de att bli blöta. Om och om igen. Minimalt med stoppning och läder alltså. Likaså anser jag att Mextex-foder inte bara är meningslöst utan också kontraproduktivt för lågskor under vandring. Vatten kommer att rinna över kanten och ned i skorna förr eller senare. Ett mextexfoder innebär i detta läge bara att det tar längre tid för vattnet att dränera ut och för skorna att torka.
Mextexfodrade träningskor är utmärkta för stadsbruk och för annan användning på hårdgjort underlag där man oftast kan undvika att hamna i vatten ovanför skokanten. Vilket naturligvis är det ändåmål för vilket 90% av sådana skor också används.
Mina strumpor idag 1Mina favoritstrumpor är fortfarande de ankelsockor av nylon på 30 eller 50 denier som kan inhandlas på ICA eller Konsum. Andra strumpor jag provat tar bara längre tid på sig att torka när de blir blöta och kyler därmed foten under längre tid. Men jag vet många som svär på att tunna yllesockar är suveräna. Var och en får prova sig fram.
Tunna nylonstrumpor, i detta fall långa och utanpå hemsydda mextex-sockar Min gissning är att dessa tunna strumpor är vad jag har på fötterna när jag vandrar under 75% av tiden. Detta är naturligtvis i viss mån väder- och terrängberoende. Men jag har vandrat med detta system genom bäckar och snöfält i Sarek, i stenskravel i Unna Räitavagge, över Pyramidpasset och upp på Kebnekaise sydtopp.
Så länge jag håller mig i rörelse så är mina fötter varma och oftast lite småfuktiga. Men det är en fuktighet som inte är instängd och uppvärmd och mjukar upp huden. Snarare en slags naturlig fuktighet som nog följt människan sedan grottåldern och som mina fötter inte på verkar fara illa av. Jag har aldrig haft något skavsår sedan jag började med detta system, vilket var motsatsen till situationen när jag använde stövlar och kängor.
Mina strumpor idag 2De återstående 25% av vandringen är när de blöta fötterna tenderar att bli kalla trots att jag rör mig med packning på ryggen. Detta inträffar antingen när jag går långa sträckor i kallvatten, som myr, eller när det är längre perioder av regn och blåst. Snöfält är sällan något problem om de inte är väldigt långa och blöta. När man väl kommer ut på andra sidan torkar fötterna som regel snabbt till och blir varma.
När jag märker att fötterna börjar bli kalla, och att det som gör dem kalla inte verkar ha något synbart slut, sätter jag på mig vattentäta sockar. Dessa är antingen av märket Sealskinz eller Rocky Goretex. Det finns även Goretexsockar avsedda för cykling som jag hört andra vara nöjda med, men som jag själv aldrig provat.
Här finns en särskild artikel som jämför Sealskinz och Rocky Goretex.
![]()
Sealskinz i solen efter en blöt förmiddag
Helt enkelt; så fort du blir kall om fötterna så gör något åt det. Vid kortare pauser tar jag ofta av mig skor och strumpor. Det går på några sekunder med den här utrustningen. Vid längre pauser tar jag på mig torra, varma sockar ur packningen. Oftast ett par gamla fiberpälssockar. Dessa är visserligen i det tyngsta laget, men har fördelen att fylla ordentligt innanför de vattentäta sockarna när dessa behövs. Enbart de tunna strumporna innanför Sealskinz räcker inte alltid för att jag skall hålla värmen om det är kallt och blött.
Fördelar med systemetDen främsta fördelen med systemet är att det är betydligt enklare än något annat jag provat. När man väl accepterat att det är en del i systemet att bli blöt om fötterna så frigörs man från en mängd krångel. Likväl kan det ta emot första gången på morgonen som man med sovsäckvarma fötter kliver i sin första bäck. Men sedan är man fri.
Fri att låta bli att trippa på gräskanter, balansera på stenar eller trampa sig fram på videgrenar för att hålla det farliga vattnet under skoskaftens kant. Fri att slippa pyssla om och smörja sina kängor som rumporna på små spädbarn. Fri att inte behöva ständigt behöva byta mer eller mindre fuktiga sockar mot torra för en bra fotkomfort. Fri att slippa ta av sig kängor och strumpor, binda på ryggsäcken, ta på vadarskorna, vada 3 meter, ta på sig sockor och kängor, gå 100 meter, ta av sig kängor och strumpor, binda på ryggsäcken, ta på vadarskorna, vada 5 meter och så vidare ad nauseam...
En skjorta över fötterna för att hålla värmen under en rast Den fotfrie vandraren bara vandrar. En bäck är inget som får en att bryta steget, man går i med skor och byxor. Tunna byxor och snabbtorkande skor gör att värmen är tillbaka och det mesta vattnet borta efter 50 meter. Är man 12 år kan man till och med tycka att det är ganska coolt att bara gå rakt ned i vattnet med skor och kläder på, vilket min son gjorde när vi var i Kebnekaise-området. Helt plötsligt var det ingen förälder som tjatade om att han inte skulle blöta ned sig längre.
Mitt lilla tipsBlotta tanken att man skall kunna gå i fjällen utan de traditionella kängorna eller stövlarna är så upprörande för många att jag ibland undrar om man utmanar en grupp religiösa fundamentalister. Många motargument som framförs är sakliga, men många är också mycket känslomässigt färgade. Man vägrar att själv prova och säger ändå utan att blinka till den som faktiskt provat: Det går inte.
Det är coolt att vada i Unna Räitajaure Jag kan bara redovisa mina egna erfarenheter och min egen uppfattning, vilket jag gjort här ovan. Men jag tror inte att jag är så speciell att mitt system bara fungerar för mig. Mitt råd är därför: Pröva detta i sommar!
Det är väldigt enkelt. De flesta vandrare som använder kängor eller stövlar bär med sig lättare skodon att använda vid vad eller i lägret på kvällen. Köp ett par nylonstrumpor och testa sedan att gå i de lätta skorna och bära de vanliga skodonen i ryggsäcken. Känns det inte bra är det enkelt att byta tillbaka till de vanliga kängorna. Exakt som jag gjorde vid det första testet vid Tjeggelvas.
Du behöver inte köpa några vattentäta sockar om du inte vill. De är ganska dyra och inte särskilt slitstarka. Man kan ta med sig ett par slitstarka plastpåsar att dra på om det blir kallt. De flesta har någon i bekantskapskretsen som har påsar från Systembolaget. Dessa är sega och slitstarka och lagom stora. Torra strumpor inunder och sedan plastpåsen med en blöt strumpa utanpå för att hålla allt på plats funkar bra.
Men om du verkligen vill testa systemet så att du vågar lämna kängorna hemma nästa gång så bör nog satsa på ett par Goretexsockar av lämplig modell. A
Fältbiologernas stridsrop på 70-talet var: Håll stövlarna leriga!
Fjäderlätts stridsrop för 2000-talet är: Håll fötterna blöta!
Diskutera blöta fötter
